Separationsångest?

Idag sade jag hejdå till Emilia, en av de finaste människorna jag vet. Hon är en av de människorna som jag vågar säga har förändrat mitt liv. Första gången jag pratade med henne var jag en blyg liten elvaåring med noll självförtroende. Jag kände mig inte hemma i min mellanstadieklass, som nästan bara bestod av brats och wannabe fjortisar. I sexan började Emilia i vår klass. Hon började umgås med mig och mina två kompisar, vi som var lite 'töntiga', kan man väl säga. Ett ögonblick som jag alltid kommer att minnas, som jag nog tror var ett slags aha-moment för mig, var när vi skulle sitta i skolmatsalen en av de första gångerna med henne. Hon fick syn på några av tjejerna i parallellklassen som vi i femman hade delat en skolbussresa med. Jag nämnde det på förbivägen när vi skulle hitta ett bord, och då bestämde Emilia direkt: DÄR SKA VI SITTA!
Jag blev förskräckt, kommer jag ihåg. Inte kunde man väl sätta sig med fem tjejer som man bara pratat med ett fåtal gånger? Men det gjorde vi, och efter den lunchen förändrades skolgången för mig för alltid.

Några av dessa tjejer blev vänner genom hela högstadiet och långt in på gymnasiet. Sandra, som jag vågar säga är min bästa vän (även om jag skyr för att använda det uttrycket) satt vid bordet den dagen, tänk om vi inte hade träffats då!

Nu åker som sagt Emilia och även om jag är ledsen för att inte få se henne på över ett år så kan jag inte få mig själv att gråta, för jag är så stolt och förundrad över att hon vågar åka helt själv, att unna sig ett äventyr för livet! När jag var den blyga osäkra lilla tjejen var hon en våg av självförtroende, hon har alltid gjort som hon själv velat oberoende av vad andra tycker och hon står för det hon tror på. Jag tror inte Emilia vet hur  mycket jag har sett upp på henne och hur viktig hon har varit i mitt liv.

Finaste Emilia, dumma dig som åker, men du kommer ha det bäst och jag hoppas du kommer hem solbränd och full med nya och spännande upplevelser!