Mysfaktor och böcker

Nu börjar det ju hända saker igen, hurra!


Har mest förberett inför den kommande veckan de senaste dagarna. Under en förmiddag var jag hundvakt åt Sandras otroligt charmiga och lilla hundvalp Walter. Oj oj oj vad jag ville sno med honom hem, han var ju fruktansvärt söt! Något hyperaktiv och kissenödig, men helt klart kelvänlig. Det känns som att man kommer försöka smyga bort dit så mycket det går i framtiden..

Jag mötte senare under dagen upp med Johanna i sökandet efter våra böcker under en eftermiddag, där vi var tvungna att gå och åka buss runt hela stan. Eller så kändes det iallafall. Vi började på Servicecentret i Vasa, vilket var fullt av människor, så vi traskade upp mot Humanisten, där det var näst intill folktomt. Jag briljerade med mitt fantastiska svenska ordförråd då jag förklarade för kvinnan bakom disken att vi hade tagit 'fotogrejset' till våra GU-kort.
Sedan hittade vi våra böcker till Filmvetenskapen, som förövrigt väger ett ton! Eller nästan i alla fall. Tyvärr hade de inte den boken som vi behövde till marinbiologin (som man sedan insåg var rätt logiskt, då marinbiologin skulle finnas på medicinarberget, inte på biblioteket för humanist-ämnen) så det var bara att sätta sig på nästa spårvagn mot Medicinargatan. Väl i biblioteket fann vi ingen bok. Som tur var fick vi hjälp av den trevliga personalen som rotade runt bland hyllorna för att hitta boken, som sedan visade det sig inte fanns där än. Så på måndag är det bara att åka dit igen och hoppas att böckerna har kommit fram. Det blev en jäkla massa springande.

Nu sitter jag och känner att livet är allmänt gött. Jag har gosat med Walter (Och sandra, hahaha... heh.. .No) hela kvällen och tränat och skojat hela dagen, så nu är jag verkligen helt slut! De böckerna jag har införskaffat är jätteintressanta och bra skrivna, i alla fall för att vara studieböcker.

Väntan... blä

Är det inte dags för tiden att gå liiite snabbare?
Jag är så trött på att vänta på att min termin ska börja. Det är smärtsamt att inte komma igång och se alla andra vara på gång. Nu är det faktiskt bara fyra dagar kvar tills introduktionsdagen i alla fall. Men en hel vecka kvarstår till den första föreläsningen. Imorgon får jag äntligen lov att registrera mig på hemsidan, finally! Sedan är det dags att skaffa medlemskort och börja låna kurslitteratur.
Ärligt talat så är man ju bara ensam nu. De som har börjat jobba eller plugga gör ju inget annat än... ja, pluggar och jobbar. Och de som inte har något att göra, som jag, orkar inte träffa varandra. Haha, jag känner mig minst sagt lite forever alone ikväll. tre dagar av ensamhet, sen kan livet börja igen.

Idag var jag med min underbara mormor, som jag knappt träffar nu för tiden. Hon bor oftast två timmars bilresa från oss, men hon har en lägenhet i stan som hon besöker då och då. Så vi tillbringade dagen tillsammans och båda satt och tjattrade på. Det är så trevligt och mysigt att ha en mormor som man kan prata så obehindrat och öppet med. Hon har ibland olika synpunkter på det vi pratar om, vilket är uppfriskande då man får nya sätt att tänka på.

Nya/gamla rutiner

Nu jädrar i min låda är det bara en vecka och två dagar kvar tills mina kurser startar!

Jag har längtat hela månaden efter den här terminen. Filmvetenskap och marinbiologi - kan det bli bättre?
I veckan var jag på rundtur med min syster för att se vilken sal jag kommer ha föreläsningar i samt i vilket bibliotek jag kan låna mina böcker. Det var så spännande, jag kunde nästan känna fingrarna klia efter anteckningar och flärpar att sätta i böckerna. Ja, jag är en galen plugghäst, det finns få saker som jag trivs med så mycket som att studera och lära mig nya saker. Nu när många av mina vänner har börjat sina program på högskolan så håller de på att nollas, som det kallas. Alla är skittrötta och har så mycket att göra, några måste festa varje dag, andra har föreläsningar på dagarna och sittningar på kvällarna, samtidigt som de måste hinna plugga till tentor. Det känns som rätt mycket jobb för någon som för första gången i sitt liv inte redan har framtiden färdigbestämd. Jag kände lite ångest i början av sommaren, att jag var vilse för att jag inte skulle börja något program till hösten, men nu är jag tacksam för att jag slipper nollningen. Den må vara fruktansvärt rolig, men om man samtidigt ska hinna och orka ställa in sig på universitetsmode känns det som att pressen blir lite för mycket för en gammal naturvetare.
Jag menar, finns det något bättre sätt att vänja sig vid universitetsstudier än att läsa två extremt roliga kurser, som dessutom inte lär påverka ens framtida chanser till jobb, om det nu skulle vara så att man inte blir godkänd?


För att komma igång med rutiner inför skolstarten, så ska jag försöka den här veckan att lägga mig i tid, äta regelbundet och TRÄNA. Haha träning har verkligen inte varit prio ett den senaste månaden. Men nu är det dags att vakna ur sommardvalan och dra iväg min bakdel till gymmet. Uff. Med tanke på mina dåliga matvanor finns det nog inte mycket muskler med bra syreupptagningsförmåga kvar i kroppen. Men på ett sätt är det rätt kul då, alltså att börja träna igen när man inte är särskilt vältränad längre. Man får jobba upp sig till sitt läge innan man slutade. Oftast så brukar jag förbättra mig för varje gång jag startar om. Det är jobbigt, men så fruktansvärt givande.

Karma

Separationsångest?

Idag sade jag hejdå till Emilia, en av de finaste människorna jag vet. Hon är en av de människorna som jag vågar säga har förändrat mitt liv. Första gången jag pratade med henne var jag en blyg liten elvaåring med noll självförtroende. Jag kände mig inte hemma i min mellanstadieklass, som nästan bara bestod av brats och wannabe fjortisar. I sexan började Emilia i vår klass. Hon började umgås med mig och mina två kompisar, vi som var lite 'töntiga', kan man väl säga. Ett ögonblick som jag alltid kommer att minnas, som jag nog tror var ett slags aha-moment för mig, var när vi skulle sitta i skolmatsalen en av de första gångerna med henne. Hon fick syn på några av tjejerna i parallellklassen som vi i femman hade delat en skolbussresa med. Jag nämnde det på förbivägen när vi skulle hitta ett bord, och då bestämde Emilia direkt: DÄR SKA VI SITTA!
Jag blev förskräckt, kommer jag ihåg. Inte kunde man väl sätta sig med fem tjejer som man bara pratat med ett fåtal gånger? Men det gjorde vi, och efter den lunchen förändrades skolgången för mig för alltid.

Några av dessa tjejer blev vänner genom hela högstadiet och långt in på gymnasiet. Sandra, som jag vågar säga är min bästa vän (även om jag skyr för att använda det uttrycket) satt vid bordet den dagen, tänk om vi inte hade träffats då!

Nu åker som sagt Emilia och även om jag är ledsen för att inte få se henne på över ett år så kan jag inte få mig själv att gråta, för jag är så stolt och förundrad över att hon vågar åka helt själv, att unna sig ett äventyr för livet! När jag var den blyga osäkra lilla tjejen var hon en våg av självförtroende, hon har alltid gjort som hon själv velat oberoende av vad andra tycker och hon står för det hon tror på. Jag tror inte Emilia vet hur  mycket jag har sett upp på henne och hur viktig hon har varit i mitt liv.

Finaste Emilia, dumma dig som åker, men du kommer ha det bäst och jag hoppas du kommer hem solbränd och full med nya och spännande upplevelser!

Busy little beaver

Puh!
Nu känns det som att den här veckan har gått rätt fort faktiskt. I måndags drog jag ut tand två och tre inför tandställningen. Det var galet vad mycket bedövning jag fick, jag var så öm i munnen efter alla sprutor! För att få tiden att gå satt jag sedan och kollade en stund på en av de bästa filmerna någonsin, "the Sound Of Music". Åh, vad den är bra!
Sedan träffade jag några i klassen hemma hos Simon. Som vanligt ville killarna kolla på grabbfilmer, men till slut blev det "21 jump street", som ändå var helt okej. Jag och Johanna var de enda tjejerna där, men vi har en förmåga att bestämma över majoriteten, så vi fick killarna att se en av mina absoluta favoritfilmer: "Picassos Äventyr" med Gösta Ekman. Även om de konstant visade att filmen borde stängas av så såg man leenden och hörde fniss när Hitler och Churchill hade målarkrig eller när Picasso använde två banditer som tält.

I tisdags var en lugn och mysig dag som spenderades med min kära syster. Vi tittade på min kursplan inför universitetet och hur jag ska beställa alla böcker som jag kommer behöva läsa. Det var väldigt mycket att ta in, därför är det ju jätteskönt att ha någon som precis gjort allt det där, för då vet man vad som behöver göras. Jag måste erkänna att ångesten smög upp bakom en när jag upptäckte att min marinbiologikurs kräver inlämningar varje vecka. Usch, vilket tur att ämnet är intressant då!

Igår tog jag tillfället i akt att njuta fullkomligt av det ovanligt vackra vädret i Göteborg. De senaste veckorna har jag gjort mitt bästa för att klara av att vara ensam hemma, särskilt då mamma har börjat jobba igen. Efter att ha tränat på förmiddagen bestämde jag mig för att sätta mig på baksidan och läsa. Och läste gjorde jag. Tre timmar senare var jag skitsvettig och varm, men helt inne i min favoritbok! Det var en underbar dag, som fick mig helt avslappnad.
På kvällen blev jag upplockad av Sandra, vi skulle in och ta en öl för att sedan fortsätta in till Götaplatsen, där Svenska Björnstammen spelade. Jag har aldrig lyssnat särskilt mycket på dem, men efter igår kan jag lugnt säga att det ska jag ändra på! Killarna i 'bandet' (eller vad ska man kalla det?) var ju så söta och hoppade runt, killen på gitarren påminde mig om Angus Young i Ac/dc så mycket!

Sprechen Sie Deutsch?

Jag har väntat på någon förändring i mitt liv, något att verkligen se fram emot. Ett tag ville jag åka till USA med min kompis, sedan riktade jag mig in på språkkurs i Freiburg. Till slut valde jag att läsa filmkunskap under hösten. Detta har jag längtat efter sedan studenten, att bara få komma igång med nästa kapitel i livet.
Nu när höstterminen sakta närmar sig börjar den där känslan av förändring försvinna - det känns som om allt i mitt liv har stannat upp, som att jag rör mig åt alla håll förutom framåt.

Den känslan försvann sakta när jag började på en bok som har fått mycket kritik, både bra och dålig: "Lyckan, kärleken och meningen med livet" - eller "Eat, Pray, Love" som är originaltiteln. Huvudpersonen ger sig av på såväl en resa till främmande länder som en emotionell och spirituell resa. Hennes första stopp är Italien, vilket fick mig att fundera. Det kanske är det jag vill göra? Bara åka iväg, långt långt bort. Att vara helt själv och lära mig att vara självständig. Nu kanske Italien inte riktigt är dit jag vill, jag har aldrig varit där och förstår inte mer av språket än "ciao". Men något liknande kanske är dags att planera. Det är värt att kolla igenom vad mina möjligheter är, hur jag vill forma mitt första år som vuxen.

Drama drama drama

Idag hade jag en bra dag, förutom att en gammal bekant bestämde sig för att börja gnälla på mig genom SMS hela förmiddagen. Lite trött blir man ju, även om man själv inte bryr sig vad han tycker. Alltid en massa drama när han håller på, suck!


Annars var det en mysig dag med tidig gymträning och läsning hemma. Sen när jag tog bussen in mot stan träffade jag på Joel och Martin, två gamla högstadiekompisar, vilket var så mysigt. Det är synd att man inte träffar de människorna längre.
Dagen avslutades med fika på stan med finaste Johanna som överraskade mig med "Singin' in the rain" på DVD. YEAH! Det är så mysigt att sitta och diskutera gamla filmer och vår höst, som kommer bestå av heltidsplugg av Filmkunskap. Hur man ska lyckas dra ut så mycket fakta på en grundkurs ska bli spännande att se.

Nu ska kvällen spenderas framför TV:n, då det är So you think you can dance. Underbar serie, blir alltid så danssugen av att se koreografierna.. Och imorgon är det dags att säga hejdå till Vivi som sticker till Brasilien på lördag. Kommer verkligen sakna henne, men det är ju tur att hon kommer tillbaka om ett halvår iallafall! =D

JAG ÖVERLEVDE

Nämen se det var ju inte så farligt ändå!
Nu är det bara att vänta in den fina smärtan när bedövningen släpper :O

NERVÖS

Uff, nu börjar verkligen skräcken krypa upp på mig! Om en halvtimme ska jag befinna mig hos Tandvården och påbörja utdragning av min första 'vuxentand'! Jag ska nämligen skaffa tandställning om en månad, så nu ska de se till att mina tänder får utrymme att sätta sig tillrätta när jag väl får rälsen.

Det känns fruktansvärt, för jag har ingen aning om hur ont det gör eller hur mycket blod det kommer vara. Jag hoppas bara på att det hela kommer gå hyfsat smärtfritt. Skräckhistorier om utdragna tänder har jag ju hört många gånger, men även om folk som knappt haft några problem alls med detta.

Håller tummarna.

Euforisk shopping

Något av det svåraste jag vet är att ta mig tid att sitta hemma ensam och strosa runt i pyamas med laptopen och böcker. Vilket är konstigt, för det känns som att det är det enda jag har gjort de senaste dagarna. När ni läser detta kanske ni tänker: Vaddå, det låter ju jättesoft?
Icke.
Här kommer en hemlighet om mig: Jag behöver stunder, ibland långa stunder varje dag, då jag får vara ensam med mina tankar utan att behöva tänka på någon annan. Med detta sagt betyder det inte att jag är bekväm med att vara ensam en hel dag! När jag spenderar en hel dag själv klättrar jag till slut på väggarna och känner mig lat och uttråkad. Därför hamnar jag ofta i situationer som den idag: jag går och shoppar.

För att unna mig själv något extra bestämde jag mig för att köpa sådant som jag länge velat ha men inte hittat, bland annat en basic svart kjol och en gullig blus. Men det bästa köpet idag var Ac/dc-tröjan som jag har längtat efter att ha på mig. Det är något särskilt med det bandet som gör mig så fruktansvärt glad, bara att se namnet får mig att le.  Därför blev jag verkligen euforisk när jag hittade denna T-shirt på Only. Gubb-rock at its best!


Min lösning på tristessproblemet tycktes ju lösas ganska bra - men som tur är får jag lite social stimulans imorgon då jag ska träffa my girls, så kanske väggklättringen håller sig till ett minimum ett tag!

Marilyn, Ingrid och jag

Då jag på grund av olika anledningar fått mycket mer fritid på händerna den här sommaren har jag fördjupat mig i mitt milda intresse av böcker. Den största anledningen till att jag oftast inte läser är att jag måste vara helt lugn och näst intill uttråkad för att orka sätta mig ned och bläddra i en bok. Därför läste jag nästan ingenting under tiden på gymnasiet - ja, om man räknar bort alla böcker i svenska, engelska och tyska som var obligatoriska för kurserna.

I början av sommaren slogs jag av en impuls att läsa boken "Veronika bestämmer sig för att dö" av Paulo Coelho. Om sanningen ska fram var jag mest intresserad av den för att jag hade hört talas om filmen som är baserad på denna bok. Det slutade med att jag fascinerades och blev trollbunden av den berättelsen, som hade tankeväckande perspektiv på livet. Denna upplevelse väckte en längtan efter att leta upp andra böcker som kan sluka mig och ge mig något nytt att tänka på.

Efter Coelhos bok tog jag tag i nästa: "Mitt liv", en biografi om Ingrid Bergman. Efter att ha läst om hennes dramatiska karriär som hollywoodstjärna bestämde jag mig för att utforska min kärlek till filmer och började leta efter äldre rullar, med Hitchcock, Ingrid Bergman och Marilyn Monroe

Nu jobbar jag igenom en väldigt bra biografi om Marilyn, som går in på djupet om hennes barndom och psykiska besvär. Det är spännande att se filmer som "Gentlemen prefer blondes" eller "Some like it hot", där hon spelar dum blondin, samtidigt som man läser om hennes deprimerande liv och kampen för att vara något mer än just hennes bimbo-karaktärer.

En stor anledning till att jag börjat läsa mer om Hollywoods stjärnor och se de där gamla klassikerna är att jag inser hur mycket det finns som jag har missat - så många spännande människor som levt, så många givande böcker som skrivits och självklart de där tidlösa filmerna som tar en tillbaka till den äldre delen av nittonhundratalet. Den mest givande upptäckten av detta nya intresse är att se så många filmer vars teknik och story fortfarande håller måttet, trots de tekniska framstegen de senaste årtiondena.
Jag älskar det verkligen, för varje ny upptäckt känner jag hur mina tankar ändras och hur mina perspektiv blir mer öppna för ifrågasättande.

Utveckling är underbar.

So this is what square one looks like

YES

Nu börjar jag igen - detta måste vara den femte bloggen som jag har startat och nu är jag fast bestämd: den här bloggen skall hållas vid liv!

Vem är jag? En ambitiös, orolig, positiv, trevlig, knäpp, töntig och underbar tjej på nitton år som från och med den här månaden ska börja skriva ett nytt kapitel i sitt liv. Malin heter jag och det är just jag som ska berätta om mitt liv, fram-och motgångar, min underbara familj och fantastiska kompisar. Hoppas ni, om det nu blir någon som läser, tycker att det blir en intressant resa i framtiden!