För ett par dagar sedan såg jag ju Hajen för första gången på Bio Roy. Det känns gött att ha fått se en av de första Blockbuster-filmerna som gjorts. Dock märkte jag, precis som jag kände på mig, att min kärlek till hajar gjorde att jag inte kunde ta filmen på allvar. Visst, när spänningen stegrades med musiken och en unge blev uppkäkad i sin lilla gummimadrass nära stranden kan jag väl erkänna att jag hoppade till.
Men ärligt talat, att en haj skulle lägga så mycket energi på att äta människor, som dessutom inte är dess naturliga föda, är så otroligt overkligt. Jag kommer ihåg när vår musiklärare i mellanstadiet visade oss slutscenen i Hajen och jag blev så rädd. Nu satt jag bara och var irriterad: hajen stångar båtens sidor och botten och simmar med huvudet ovanför ytan hela tiden, innan den välter omkull båten och käkar upp allt. Dessutom går han mot dykaren i en hajbur och blir helt galen. Nej. Bara nej. Jag säger inte att vithajar inte är aggressiva, men de är inte mördarmaskiner som planerar hur de ska döda random människor.
Något jag gillade med slutet var dock att de hade ett par tagningar med en riktig haj vilket fick mig att omedvetet säga "aww" mitt bland all action. Yes, jag är störd i huvudet.
Hajen var dock en lätt värd film att se, om inte annat för den underbara visuella känslan i filmen (och då syftar jag inte på den fula hajroboten som användes..).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar